Läs boken Falskt Alarm, klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt. Första kapitlet: Att se och tolka - Om svenska kor och hur forskare arbetar

Nedan följer första kapitlet i Gösta Petterssons fantastiskt bok som jag varmt kan rekommendera till alla, oavsett om man anser att klimatförändringar är det största hotet mot mänskligheten eller om man tvärtom anser att alla förändringar beror på naturlig variabilitet. Boken finns nu åter i lager, se länkar nedan.

En matematiker, en biolog och en klimatolog på förstagångsbesök i Sverige åkte taxi från Malmö Airport mot Lund. Några kilometer från flygfältet passerade bilen en äng där en ko av svensk låglandsras gick och betade. ”Titta”, sa klimatologen, ”De svenska korna är svartvita”. Biologen uttryckte sig mera försiktigt: ”Den svenska ko som vi har sett är svartvit”. Försiktigast var dock matematikern, som endast tyckte sig kunna dra slutsatsen: ”Den svenska ko som vi har sett är svartvit på den sida som vi har sett”. Det finns mer än en sida av det mesta här i världen. Hållbarheten av de slutsatser vi drar från det vi ser beror i hög grad på hur allsidigt vi förmår att analysera våra observationer. Vår allsidighet, i sin tur, är beroende av faktorer som utbildning, erfarenheter, kynne, behov, livsåskådning, med mera. Kommer därtill att vi alla har en tendens att bara se det vi vill se och att blunda för det vi inte vill se. Denna bok handlar om olika sätt att se på de vetenskapliga problem och mätdata som har anknytning till klimatfrågan. Det är därför en av vetenskaps företrädarna i anekdoten ovan har gjorts till klimatolog. Att klimatologen fått stå för den första och uppenbart förhastade slutsatsen är en elakhet från min sida.

Matematikern och kossan

Matematiker världen över älskar att berätta lokala varianter av anekdoten om kossan för att belysa hur strikt man tänker inom matematiken. Vanligt folk tar för givet att en ko är likartat tecknad på båda sidorna. Men en matematiker tar ingenting för givet med mindre än att det uttryckligen är angivet som en förutsättning. Matematik är en så kallad exakt vetenskap. Man startar med att ange vilka förutsättningar som gäller. Sedan utreder man med strikt logisk bevisföring vilka slutsatser som kan dras under dessa förutsättningar. En matematiker lägger alltid fram oantastliga bevis för sina påståenden.

Biologen och kossan

Endast ett fåtal vetenskapliga ämnesområden (matematik och logik med av läggare) kan ståta med att vara exakta. Övriga vetenskaper brukar betecknas som empiriska. Det betyder att de är baserade på erfarenheter nådda genom observationer. När anekdotens biolog ser den svartvita kossan utanför Malmö Airport i Sturup inser han att denna enstaka observation inte bevisar att alla svenska kor är svartvita. Men det står honom fritt att hypotetiskt anta att så är fallet. Sedan kan han och andra testa denna hypotes genom att fara runt i Sverige och granska kornas utseende. Så länge man bara träffar på svartvita kor är hypotesen hållbar. Men träffar man på en rödhjälmig ko, tvingas man förkasta hypotesen och har utvidgat sina kunskaper om svenska kors utseende. Att arbeta efter sådana riktlinjer har visat sig vara mycket framgångsrikt inom empirisk vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet. Man studerar hur verkligheten ser ut och lägger fram en hypotetisk förklaring till de observationer man gjort. För att vara vetenskapligt fruktbar måste den framlagda hypotesen vara falsifierbar, dvs. leda till förutsägelser vars riktighet kan testas. Inom naturvetenskaplig forskning testas hypoteser normalt genom experiment. Visar dessa att hypotesen lett till korrekta förutsägelser, så har forskarnas samhälleliga uppdragsgivare skäl att vara nöjda. Samhället månar nämligen om att kunskapsläget ska vara så gott att vi kan avge korrekta förutsägelser: Bygg bron på det här sättet, så kommer den att hålla för tung trafik. Som vetenskapsman har man större anledning att glädjas när experimentet visar att en hypotes lett till felaktiga förutsägelser. Då måste man ersätta den gamla hypotesen med en förbättrad version som förmår förklara såväl tidigare observationer som de nya man gjort. Kunskapsläget har förbättrats, och man har gjort ett vetenskapligt framsteg. I den folkliga klimatdebatten framförs ofta argumentet att den ena eller an dra sidan inte har lagt fram några bevis för sina påståenden. Sådan argumentering röjer bristande insikt om det normala arbetssättet inom empirisk forskning. Man kan aldrig bevisa att en hypotes är sann. Man kan bara bevisa att en hypotes är falsk. Ibland hamnar forskare i situationen att det finns mer än en hållbar hypotetisk förklaring till det man observerat. Då är det bara att gilla läget och inse att ytterligare forskning behövs för att kunskapsläget ska klarna. Hållbara hypoteser förblir hållbara till dess de falsifierats.

Klimatologen och kossan

Jordens klimat bestäms av en mångfald faktorer i ett komplext samspel som är synnerligen svårt att utreda. Möjligheterna att genomföra klargörande experiment är dessutom långt mera begränsade inom klimatologin än inom typiskt experimentella ämnesområden som fysik och kemi. Därför är det regel snarare än undantag att klimatologiska observationer kan hypotetiskt förklaras på mer än ett sätt. I sådana kontroversiella fall bestämmer sig forskare vanligen för vilken hypotes de finner trovärdigast och därför lämnar sitt stöd till i debatten. Hur stort stöd en viss hypotes når bland forskare inom fältet kan ha betydelse för enskilda forskares planering av sin verksamhet, men är i övrigt av ringa vetenskapligt intresse. Det vetenskapliga kunskapsläget avgörs nämligen helt av vilka hypoteser som kunnat förkastas och vilka som fortfarande är hållbara. Vad klimatfrågan beträffar tycks flertalet klimatologer anse att våra mänskliga aktiviteter åstadkommer en global uppvärmning som riskerar att få katastrofala konsekvenser. Jag kommer att beteckna sådana forskare som kli matalarmister, förkortat alarmister. De som motsätter sig denna syn kallar jag klimatskeptiker, förkortat skeptiker. Jag lägger inget som helst upp- eller nedvärderande i dessa termer. De används bara som en bekväm och lättförståelig beteckning på de två motparterna i vetenskapliga kontroverser rörande klimatfrågan. I den folkliga debatten framställs klimatskeptiker ibland som okunniga figurer som bara försöker göra sig märkvärdiga genom att invända mot det för härskande synsättet. I själva verket har skeptiker vanligen en unik spetskompetens som får dem att se de klimatologiska problemen från en annan sida än majoriteten av klimatologer. Ej heller ligger det något som helst märkvärdigt i att de ger uttryck för sin skepsis, utan detta är ett normalt och välkommet inslag i den vetenskapliga arbetsprocessen. Skepticismen är en oumbärlig förutsättning för att vi ska kunna göra några vetenskapliga framsteg. Om inte anekdotens klimatolog bryr sig om att leta efter annorlunda tecknade kossor kommer han aldrig att kunna ta sig ur villfarelsen att alla svenska kor är svart vita. Med dessa inledande abstrakta synpunkter på det normala arbetssättet inom empirisk forskning har jag velat få dig att öppna ditt sinne och inse att klimatforskningens alarmister och skeptiker inte är varandras fiender, åtminstone inte ur vetenskaplig aspekt. Båda sidorna strävar mot det gemensamma målet att förbättra vårt kunskapsläge. Båda sidornas argument är värda att uppmärksammas och begrundas. Fortsättningsvis kommer jag att bli mera konkret. Jag ska börja med att redogöra för de klimatologiska observationer som ligger till grund för alarmisternas hypotes att mänskliga aktiviteter hotar att fördärva vår jord. Jag ska även nämna hur detta alarmistiska budskap förts upp på den politiska agendan. Först därefter kommer jag att gå in på skeptikernas invändningar mot alarmisternas tolkningar av de observationer som gjorts.