Jag gjorde inte hemläxan ordentligt!

Sverige har fallit offer för en lång rad internationella agendor som nu hotar såväl vår suveränitet som vår demokrati. Vi är många som vill få tillbaka vårt land. I en förhoppning att snabbt samla dessa människor och kämpa för att bevara våra mänskliga rättigheter i den transformation av samhället som nu pågår valde jag att ansluta mig till partiet MoD.

Efter bara några dagar stod det dock klart att jag inte hade gjort min hemläxa ordentligt vad gäller partiet. Jag har idag därför valt att lämna MoD.

Jag kan bara be om ursäkt till alla Er som har gått med i partiet för att jag gick med. Det går att backa medlemskapet, dvs. få tillbaka medlemsavgiften inom 30 dagar, men visst gör MoD ett bra och viktigt arbete när man till exempel driver kampanjer som till exempel Exit WHO. För detta är man värd stöd och uppmuntran. Jag önskar MoD lycka till i framtiden även utan mitt engagemang och närvaro.

För att på allvar kunna utmana riksdagspartierna tror jag att det krävs ett riktigt starkt och sammansvetsat gäng, en knivskarp målstyrning och ett starkt ledarskap. Dessutom krävs ekonomiska resurser för att kunna nå ut ordentligt.

Åtskilliga gånger har jag fått frågan varför jag inte startar upp ett nytt parti i Sverige, med sunt förnuft som en viktig grundpelare. Visst skulle det vara roligt att bygga från grunden med personer som delar ens uppfattning och ambition. Men dum vore väl jag att i så fall inte inte förstå den näst intill omöjliga uppgiften att ro ett sådant projekt i hamn. Hur lång tid skulle det inte ta att vända den negativa trenden där Sverige nu är mer eller mindre styrda av internationella agendor som drivs av starka ekonomiska intressen. Mot detta står att vi idag helt saknar ett parti i Sveriges riksdag som jobbar för att ta tillbaka Sveriges självbestämmande. Hur ska vi kunna lösa de stora samhällsproblemen utan makten att själva kunna bestämma över vårt land och våra liv?

Under de senaste dagarna har jag försökt att sammanfatta min syn på politiken. Det är långt ifrån ett perfekt eller komplett dokument, på tok för långt och mer som ett arbetsdokument för att sortera i mina egna tankar kring viktiga frågor för Sverige. I en bearbetad version skulle det med lite fantasi kanske kunna ses som ett embryo till ett valprogram. Vissa områden har jag utvecklat mer än andra eftersom jag vill att den som läser ska förstå varför jag föreslår vissa åtgärder.

Det handlar om nio punkter som beskriver problem och lösningar. Flera av dessa problem har jag lyft tidigare, både i mina böcker eller på Youtube. Jag återkommer med min syn på ytterligare tre områden som inte finns med ännu, dvs. en bättre skolpolitik, sjukvårdspolitik och invandringspolitik. Samtidigt vill jag nämna att Sveriges integrationsminister är en av få ministrar i regeringen som jag har stort förtroende för.

När man studerar de agendor som Sverige sedan flera år tillbaka lojalt följer inser man att framtiden för landet ser allt annat än ljus ut. Det är heller inte lätt att göra någonting åt saken och få landet på rätt kurs igen eftersom dessa destruktiva agendor har arbetats in i snart alla våra samhällsfunktioner och företag.

Genom Agenda 21 som FN antog och som godkändes i Rio 1992 är Sverige fångad i en handlingsplan som styr oss mot en fascist/kommunistisk framtid där medborgarna ska göras alltmer beroende av staten. World Economic Forum (WEF) blev officiella partners med FN 2019 vilket befästes med ännu en agenda, Our Common Agenda. WEF har närmare tusen mäktiga medlemsföretag och organisationer med investmentbolagen Vanguard och Black Rock i spetsen, de största ägarna på världens börser.

WEF är en stark lobbyorganisation för de dominerande företagen som påtvingar sin vilja på enskilda länders ledare. Sveriges ledande politiker åker välvilligt eller pliktskyldigt till Davos varje år för att låta sig instrueras om vad som förväntas av dem inför nästkommande år. Medlemmarna i WEF är inte folkvalda men genom sin Agenda och ekonomiska makt dikterar de likväl vad som förväntas av enskilda staters regeringar, varav Sverige har blivit en av de mest lojala.

Ett av de viktigaste koncepten i Agenda21, Agenda2030 och i Our common Agenda är vad som går under benämningen Public Private Partnership som för tankarna till fascism, om än något kamouflerat. Som exempel kan nämnas att personer både från näringslivet och från politiken medverkar i WEF:s reklamfilmer. Senast medverkade Anna Borg, VD för Vattenfall, samt klimat och miljöminister Romina Pourmokhtaris i en sådan film. Vad kallas det när staten och storföretagen har samma policy och handlingsplan?

Om man studerar vad Agenda 2030 för hållbar utvecklinghar resulterat i för Sverige och Tyskland kan man konstatera att våra industrinationer är på god väg att slås sönder. Politisk nedstängning av fullt fungerande kärnkraftverk som lett till energibrist är bara en konsekvens. Ett annat exempel är storsatsning på miljöstörande vindkraftverk som egentligen inte löser några problem men som utarmar naturen och leder till ransonering eftersom vi inte tillåts bygga den nödvändiga kraft som krävs för att reglera mot vindkraften. Inte sällan säljs vindkraftsproduktionen på PPA avtal och försvinner utomlands, som om denna elproduktions enda syfte vore att utarma ekonomin och förstöra Sveriges natur. Volvo, som tidigare har varit Sveriges flaggskepp, satsar nu ensidigt på elbilar och ser ut att gå en mörk framtid till mötes. Ett annat exempel är Scanias satsning på el lastbilar som inte heller ser bra ut. Lägg därtill mycket riskabla så kallade hållbara industriprojekt i norra Sverige där statens och våra pensionspengar spelas bort i en allt snabbare takt. Projekt startas utan att ens tillgång på den energi som krävs för projekten finns tillgänglig. Allt bygger på extremt dyra önskedrömmar där riskkapitalister tillåts sko sig på skattebetalarnas pengar. Våra politiker har ingen förmåga att stoppa vansinnet. Utvecklingen har även lett till att industrisatsningar i södra Sverige i princip har avstannat när tillräcklig kapacitet inte längre finns tillgänglig i systemet.

Varje kommun i Sverige har ett kontor som säkerställer att den destruktiva Agenda 2030 följs. Det handlar om allt från stadsplanering, cykelbanor, fastighetsplanering, markanvändning, naturresurser etcetera. Enligt Agenda 2030 är det långsiktiga målet att få in så många människor som möjligt i städerna som därmed förtätas, allt för att reducera bilkörning och transporter. Ganska snart är det tänkt att befolkningen ska nå all service på 15 minuters gångavstånd, verka och bo på en liten begränsad yta. Längre resor skall begränsas till enstaka resor per år. Tanken med agendorna är att så mycket som möjligt i framtiden ska kunna registreras och övervakas. Köttkonsumtionen ska minimeras förutom konstgjort ”kött” tillverkat av bland annat genmodifierade soja, vilket visat sig omsätta mer än dubbelt så mycket CO2 som normalt producerat kött. Global Basic Income (GBI), om det införs, kommer att öka beroendet av staten. Listan på dessa absurda planer kan göras hur lång som helst. Allt finns väl beskrivet i framförallt Agenda2030 men mycket information kan hämtas på World Economic Forums hemsida.

Naturligt vore en högljudd protest mot dessa mänskliga övergrepp men istället är tystnaden från våra politiker total. Riksdagspartierna protesterar inte ens mot ett allt makthungrigare EU som tvingar oss att stundligen hantera nya EU förordningar som skyndsamt inarbetas i våra lagar. I kommunerna sköts det mesta av planering och samhällsbygge av Agenda 2030 kontoren, eller Vision 2030 som man numera kallar det. Det demokratiska inslaget är möten som allmänheten bjuds in till, informationsmöten där medborgarnas synpunkter lämnas obeaktade. Agendan har ju redan pekat ut färdriktningen. Så vad finns då egentligen kvar att bestämma över för Sveriges folkvalda? Det är bland annat dessa funderingar som gör mig tveksam till att starta upp någonting nytt.

Med andra ord. Det är aldrig för sent att ge upp!

I det bifogade dokumentet har jag likväl lagt lite tid på att försöka förmedla min syn på en rad politikområden såsom försvarspolitiken, hur vi bör skydda Sveriges suveränitet, införande av digitala hälsopass, en politik för stärkt demokrati, energipolitik/omställning/elektrifiering, politik för vindkraftsinvesteringar, klimatpolitiken, miljöpolitiken och skattepolitiken. Skattepolitiken berörs bara ytligt och fortfarande saknas skolpolitik, invandringspolitik och den viktiga sjukvårdspolitiken.