Finansministern räds inte vindkraftens låga lönsamhet – interpellationsdebatt i riksdagen

Idag var det interpellationsdebatt med finansminister Elisabeth Svantesson. Jag ställde frågan om inte Vattenfalls avkastningskrav rimligtvis borde höjas, givet den numera riskfyllda vindkrafts verksamheten som ingår i Vattenfalls produktions mix. I min fråga tog jag också upp ansvarsfrågan efter den massiva nedskrivning av vindkraftsprojekten Norfolk Boreas i Storbritannien som gav upphov till en negativ resultatpåverkan om 5,5 miljarder SEK.

Det är lätt att misstänka att ministern inte riktigt förstår kopplingen mellan avkastning och risk. Hon ser inte heller några skäl till att Vattenfall AB:s avkastningskrav borde skärpas.

- All affärsdrivande verksamhet är förknippad med risk vilket är en förutsättning för att skapa god avkastning. Jag har fullt förtroende för att Vattenfall AB:s styrelse och ledning hanterar verksamhetens risker på ett väl avvägt sätt så att bolaget över tid uppnår de av bolagsstämman beslutade ekonomiska målen.

- Att man historiskt har fattat mindre bra beslut tar jag inte ansvar för, men jag tar ansvar för vad som händer nu när det gäller helheten.

Givetvis ska inte ministern bedöma enskilda investeringsbeslut men det är ägarens ansvar att göra en bedömning av avkastningskravet utifrån den verksamhet som bolaget bedriver och då måste man också förstå hur riskfylld verksamheten är.

Står avkastningskravet i proportion till den risk som bolaget tar genom sina investeringar?Det är det som den här frågan handlar om. När risken ökar i verksamheten ska också avkastningskravet öka.

Vattenfalls finansiella rörelseresultat för andra kvartalet, april–juni 2023, blev en förlust om 2,7 miljarder. Periodens resultat blev en förlust om 4,9 miljarder. Bolaget skriver att man avbryter utvecklingen av vindkraftsprojektet Norfolk Boreas i Storbritannien som gav upphov till en negativ resultatpåverkan om 5,5 miljarder SEK. Nedläggningen av projektet har alltså kostat 5,5 miljarder kronor – redan innan bolaget ens fattat något formellt investeringsbeslut.

Koncernvinsten för årets andra kvartal är utraderad och borde aktualisera diskussionen om avkastningskrav och om ansvarsfrågan. Finansministern håller inte alls med, i stället är hon nöjd med hur bolaget hanterar riskerna.

Ministern har förtroende för Vattenfall AB:s styrelse och ledning trots de affärs beslut som har tagits under senare år. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Nuon men försäljningen av kolet i Tyskland är intressant, inte minst då denna försäljning användes som argument för att sänka koncernens avkastningskrav.

Den stora felsatsningen på vindkraft i Storbritannien ligger nära i tid och det står även klart att Vattenfall träffade avtal om att bygga Kriegers Flak mot en intäkt om 50 öre/kWh. Man vann auktionen och erbjöd sig att acceptera en så låg intäkt som 50 öre/kWh för de första 30 Terawattimmarna. Det är glädjande för Vattenfalls ägare, dvs. skattebetalarna att den investeringen inte ser ut att bli av. Finansministern vill i debatten inte kännas vid några riskfyllda affärer med katastrofal lönsamhet, i vart fall inte i närtid. Vad gäller min oro att avkastningskravet inte står i proportion till den risk som bolaget tar genom gigantiska vindkrafts investeringar har hon ingen förståelse för.

Vattenfalls avkastningskrav har historiskt varit 11 % på sysselsatt kapital. Detta avkastningskrav på 11 % gällde när Vattenfall ägde mycket baslast dvs. kärnkraft och vattenkraft i Sverige och kärnkraft och kolkraft i Tyskland. Kolkraften i Tyskland var förknippad med en förhållandevis låg risk eftersom Vattenfalls anläggningar körde större delen av årets timmar och därmed gav en säker intäkt. De flesta var dessutom byggda under 2000 talet och skulle inte avvecklas på många år. Vattenfalls anläggningarna behövdes för att hålla igång systemet.

Plötsligt ändrade Vattenfall strategi, på inrådan av ägare och styrelse. Kolet i Tyskland skulle nu säljas för att i stället satsa storskaligt på vindkraft vilket då också ansågs motivera ett lägre avkastningskrav på grund av den lägre risken som ägandet av vindkraften påstods medföra.

Kolet gav man mer eller mindre bort, för 124 miljoner kronor. Man gav bort tillgångar som redan då var värda många miljarder. Omedelbart efter förvärvet skrev köparna upp värdet av LEAG till 564 M€. LEAG har under perioden (sex år och två månader) genererat ett löpande resultat om 1115 M€ (12,7 miljarder SEK) Bolaget värderas nu av ägarna till 2088 M€, (23.6 miljarder SEK) dvs en ökning sedan uppskrivningen 2016 med 1524 M€ (17,2 miljarder SEK).

Att ge bort kolet var ett enkelt men extremt dyrt sätt att nå klimatmålen. Inte ett enda gram koldioxid sparades globalt men det såg bra ut i Vattenfalls hållbarhets redovisningen. Försäljningen av det tyska kolet är ett bevis på hur det kan gå till när politisk ideologi får styra bolaget i stället för ett sunt affärsmässigt tänkande. Fram till idag har jag haft en förhoppning om att den nya regeringen har styrkan, kunskapen och modet att bryta detta mönster. Efter dagens interpellationsdebatt har mina förhoppningar grusats.

Vindkrafts investeringar är förknippade med hög risk i kombination med låg lönsamhet. I en stor och omtalad studie vid universitetet i Edinburgh, genomför av professor Gordon Hughes, har ekonomin för ca 1000 vindkrafsinstallationer i Storbritannien och Danmark granskats. Studien bygger på verkliga siffror och visar på enormt stora gap mellan offererade kostnader för vindkraft och verkliga kostnader för investering, drift och underhåll, kapacitets faktor, livslängd och avveckling. Den visar också att vindkraftens kostnader hela tiden ökat, inte minskat som påstås i media. Framför allt har driftkostnaderna ökat kraftigt och allvarliga fel inträffar efter allt kortare drifttid.

Bilden bekräftas av att de flesta svenska vindkraftsbolag idag går med förlust vilket professor Christian Sandström förtjänstfullt visat. Det borde de inte göra om Energiföretagens och vindkrafts lobbyns kostnadsuppgifter vore korrekta. Denna riskfyllda verksamhet som Vattenfall numera ägnar sig åt borde reflekteras i avkastningskravet och det vore på sin plats att ägarenheten vid finansdepartementet gör en översyn av avkastningskravet. Detta krav skulle i bästa fall kunna hindra ytterligare felsatsningar.