Hur påverkas rättssäkerheten av den uddlösa klimatlagen?

Hur bindande är egentligen den ”klimatlag” som riksdagspartierna har förbundit sig att följa men som samtidigt mötte stark kritisk från bland annat Lagrådet?

Dagens energipolitik är givetvis bättre än den föregående, där den förra regeringen riskerade landets välfärd genom att låta sig styras av ett litet men extremt enfrågeparti som inte gillar kärnkraft och vars politisk är direkt kontraproduktiv för att långsiktigt minska utsläppen av koldioxid.

Likväl styrs Tidöpartierna idag av internationella politiska agendor samt av inflytelserika lobbyister. Hur kan det annars vara möjligt att Tidöpartierna investerar skattepengar i en omställning mot ökad elektrifiering, som leder till ett dubbelt så stort elbehov? Varför inser man inte nödvändigheten att först möjliggöra att elsystemet kan tillgodose de behov som den önskade omställningen kräver för att därefter sätta upp mål om önskad elektrifiering av samhället? Varför har man så bråttom? Svaret står att finna i det klimatpolitiska ramverket som för Sveriges bästa bör skrotas omedelbart.

Överenskommelsen i Paris, som lite slarvigt också benämns Parisavtalet, började gälla 2016. Ett avtal är bindande till skillnad från en överenskommelse som inte är det. Året därpå antog Sveriges riksdag ett klimatpolitiskt ramverk. Ramverket baseras på en överenskommelse inom den parlamentariska Miljömålsberedningen. Utöver klimatlagen innefattar det klimatpolitiska ramverket även konkreta klimatmål och ett klimatpolitiskt råd med ledamöter utsedda av regeringen.

• Klimatlagen i Sverige kräver att alla nuvarande och framtida regeringar ska driva en politik som syftar till att förhindra farliga störningar i klimatsystemet, bidrar till att skydda ekosystemen, är inriktad på att minska utsläppen av växthusgaser. Klimatlagen ska också vila på en vetenskaplig grund. Dessutom kräver lagen att våra regeringar bedriver en politik som skyddar nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring.

• Det klimatpolitiska rådet har till uppgift att följa upp de politiska målen, hur orealistiska och kontraproduktiva för klimat och miljö de än må vara. Rådet behöver inte sätta sig in i klimatvetenskapen. På hemsidan kan man läsa att rådet använder ett brett angreppssätt för att utvärdera den samlade politiken. Man skriver att man förhåller sig till olika politikområdens påverkan på växthusgasutsläppens utveckling. Utifrån detta breda perspektiv granskar man den samlade politiken i två dimensioner: ledarskap, styrning samt styrmedel. Med ledarskapoch styrning avser man den delen av politiken som handlar om mål, organisation och arbetssätt. Med styrmedel avser man alla de beslut och politiska åtgärder som direkt påverkar medborgare, företag och civilsamhälle, såsom skatter och avgifter, regleringar, offentlig konsumtion och offentliga investeringar. Det handlar alltså om att till varje pris leva upp till politiska mål.

• Klimatmålen är det tredje benet i det klimatpolitiska ramverket. Det kanske mest omdiskuterade klimatmålet handlar för Sveriges del om att våra nettoutsläpp av växthusgaser ska gå ner till noll innan 2045. Därefter ska Sveriges utsläpp vara negativa. Målet innebär också att utsläppen av växthusgaser från svenskt territorium ska vara minst 85 procent lägre år 2045 än vad de var år 1990. Till dessa klimatmål har nu fogats ytterligare restriktioner på EU-nivå, ”Fit for 55”, som innebär en minskning av EU:s nettoutsläpp med hela 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Därmed skärper EU sina kortsiktiga klimatmål från 40 till 55 procents minskning av växthusgaser. Sveriges förra regering ville gå ännu längre och via EU-parlamentarikern Jytte Guteland driva målet till 60%.

Klimatlagen ålägger regeringen att bedriva en klimatpolitik med en viss angiven inriktning. Den ska ge nuvarande och framtida regeringar förutsättningar att bedriva en effektiv klimatpolitik. Varje regering, oavsett politisk sammansättning och inriktning, blir bunden till de förutsättningar som anges i lagen och kan därmed inte välja att frångå dessa förutsättningar med hänsyn till andra prioriteringar. En reglering i lag är till skillnad från en politisk överenskommelse rättsligt bindande. Som skäl för en lagreglering anges dels att det ökar transparensen, dvs. att medborgarna informeras om regeringens verksamhet på klimatområdet, dels att det skickar signaler till omvärlden. Men hur legalt bindande är egentligen klimatlagen för regeringen?

Lagrådet poängterade i sitt remissyttrande att det saknas en förklaring på vilket sätt lagen ska vara rättsligt bindande. Det föreskrivs inga sanktioner eller andra rättsverkningar av att regeringen underlåter att fullgöra sina åligganden enligt lagen. Något rättsligt ansvar i egentlig mening synes alltså inte vara avsett. Lagrådet skriver också att det blir fråga om att pröva regeringens handlande i politisk ordning och säger samtidigt att en sådan prövning redan förekommer på alla politikområden. Hur detta ska gå till är redan reglerat; någon särskild lag behövs inte för det ändamålet.

Ståndpunkten att en lagreglering utan föreskrifter om sanktioner eller andra rättsverkningar skulle vara bindande på ett annat sätt än en politisk överenskommelse har inte utvecklats i remissen. Till detta kommer att lagens bestämmelser är allmänt hållna och att regeringens åligganden enligt lagen inte är särskilt konkret beskrivna. Lagrådet skriver i sitt yttrande att det är lätt att föreställa sig situationer där det kan råda delade meningar om regeringen har fullgjort sina åligganden enligt lagen.

Lagrådet ställer sig frågande till om en lagreglering av detta slag skulle öka förutsättningarna för att det klimatpolitiska arbetet kan bedrivas på ett långsiktigt och kontinuerligt sätt och man poängterar att en ny riksdagsmajoritet kan ändra lagen eller upphäva den.

Om jag förstår Lagrådets yttrande korrekt finns alltså inga legala hinder för en ny regering att skrota lagen eller helt strunta i att följa den. Lagen är kort och gott ett virrvarr av tyckande utan grund för prövning i domstol. Rådande politiska meningsskiljaktigheter avgör om ”lagen” skall gälla eller inte. Lagrådet avstyrker förslaget till klimatlagen eftersom man anser att syftet med lagen inte tillgodoses.

En viktig fråga att ställa är hur rättssäkerheten påverkas när ”gummireglerna” bara växer i antal och när lagförslag lättvindigt klubbas igenom utan hänsyn till sakkunskapen och med stor skada för samhället.

Mer om detta går att läsa i min bok Sunt Förnuft om Energi och Klimat